Gran Canaria och en suboptimal Premiärmil

Förra lördagen åkte jag med barnen till Gran Canaria för att fira farmors 70-årsdag. Naturligtvis packade jag ner löparprylar så att jag skulle kunna ladda inför Premiärmilen på bästa sätt.
På söndagen gav jag mig iväg längs kusten på vad som var tänkt att bli ett lugnt distanspass på 10 km. Efter några km insåg jag att det snarare skulle bli ett lite oväntat backpass. Spanjorerna har nämligen valt att följa terrängen när de bygger sina vägar och strandpromenader, vilket innebär att den sträcka jag sett ut innehöll 2 stycken ganska branta stigningar på 20-30 höjdmeter och dessutom ett gäng lite mindre på kanske runt 10. Eftersom jag dessutom sprang sträckan två gånger (fram och tillbaks) så fick jag uppleva alla backarna två gånger, vilket gjorde att blev det ett riktigt jobbigt pass på 9,5 km i 5:20-tempo.
Jag sprang några ytterligare korta distanspass under veckan och dessutom lite intervaller på en 750 meter lång och relativt flack strandpromenad.
Igår var det så dags att åka hem igen och planet skulle lyfta 13:50 och landa på Arlanda 20:30. Det var åtminstone så det var tänkt. Tyvärr gick planet sönder på ett inte närmare specificerat sätt, vilket gjorde att flygningen blev 8 timmar försenad. Eftersom mina föräldrar inte åkte med samma plan som vi och min fru inte var med på resan stod jag alltså plötsligt ensam på flygplatsen med tre barn, 2, 4 & 9 år gamla,  som skulle underhållas i åtta timmar för att sedan sätta sig i ett flygplan (med extremt snålt benutrymme för mig som är 1,90) vid halv tio på kvällen för att landa 05.30 svensk tid. Sammanfattningsvis kan man säga att jag har haft roligare dagar. Och roligare nätter också för den delen. Jag gissar att jag sov totalt 20 minuter under hela flygningen.
Till slut kom vi ändå hem och kunde gå och lägga oss strax efter kl 7 i morse. Jag ställde klockan på ringning kl 10 för att kolla hur trött jag var och då ta beslut om huruvida jag skulle springa Premiärmilen eller inte. När klockan ringde efter knappt tre timmars sömn kan jag inte direkt påstå att jag kände mig utsövd, men jag kände mig sugen på att springa ändå. Jag kastade in ett par mackor i munnen och mig själv på tunnelbanan. Eftersom jag inte hade varit hemma hade jag inte hämtat ut nummerlappen och var därför tvungen att vara vid starten senast 11.30. Som tur var hade jag anmält mig i motionsklassen och fick därför lite "sovmorgon" eftersom tävlingsklassen startade en timme tidigare.
Jag hade bestämt mig för att försöka komma under 42 minuter med den enkla taktiken "spring i 4:12-tempo så länge lampan lyser och spurta in några sekunder på slutet om det behövs". Taktiken fungerade utmärkt i fyra kilometer, men efter den ganska branta backen vid fyrakilometerspasseringen kom sömnbristen (antar jag) ifatt mig, och jag kunde inte motivera mig själv att hålla tempot längre. Eftersom femte kilometern går mestadels nerför tappade jag ändå bara 10 sekunder på måltiden och passerade 5 km på 21:10, men de följande kilometrarna gick ännu långsammare. Ett tag kändes det nästan som om jag var ute och joggade, men det gick inte att pressa sig mer. Sista kilometern fick jag lite nya krafter och lyckades spurta in på 42:50. Förvånande nog tappade jag alltså bara 40 sekunder under de sista 5 km jämfört med de första 5.
Nytt pers med 47 sekunder och ändå missnöjd, jag antar att det är något jag borde vara nöjd med :) Jag är ganska säker på att jag hade kunnat komma ner mot 42 minuter med lite bättre uppladdning. Att det dessutom blåste ganska rejält var ju inte heller något som gjorde det mer lättsprunget. Totalt sett ger jag mig själv godkänt betyg idag, och firar det med att gå och lägga mig riktigt tidigt...